”Familjen är värd att kämpa för”
Poeten Marcus Birro söker ständigt efter vägen till kärleken
Han var en arg poet, osams med hela världen och hånade allt vad kärlek hette. Marcus Birro blir fortfarande arg, men nu utifrån helt andra perspektiv. Han försvarar kärlek, familjeliv, barn och rätten att vara ärlig. För det har han blivit mobbad av dem som inte klarar att hantera hans uppriktighet, men också respekterad och närmast folkkär.
Förändringen i Marcus Birros liv stavas Jonna och Milo. Kärleken till sambon Jonna som han träffade hösten 2003, och sonen Milo som föddes i februari 2009, är det som han numera bygger hela sin tillvaro på. Samtidigt är inget enkelt. Livet är inte rosenskimrande bland barnmatsburkar, blöjor och fulla dammsugarpåsar. Det tar på krafterna för två personeratt glömma sig själva för att ta hand om en tredje, ett litet barn. Det är kämpigt, oavsett hur högt älskat barnet är. Till och med när ett barn är så efterlängtat som Milo Santino Totti var.
Alltså sitter vi här, på Kafé Bråddways innergård i Norrköping, en tidig höstdag och konstaterar att Marcus Birro har det lite struligt i sitt privatliv. Sin vana trogen har han gått ut offentligt med det, det är hans vapen. Hemligheter dödar, men kommer de fram i ljuset så försvinner de som troll i solen. I en krönika i Expressen har han berättat att han och Jonna har glidit ifrån varandra. Släkten har ringt. Ska de skiljas? Men själv menar han att texten inte alls handlar om skilsmässa.
– Den handlar om kärlek. Vi ska gå i terapi för att vi älskar varandra, inte för att vi vill skiljas. På bara två dagar har han fått över femtio mejl från människor som tackar honom för att han skriver om hur det är. Inte i hans liv – utan i deras. Marcus Birro tycker att det är rätt fantastiskt.
Jag tror många människor instinktivt tänker: ”Det här är vägen utför, det här är slutet” när något sådant här händer. Vi tänker tvärtom. I alla fall jag. Jag tänker att det här är världens chans att få detta att fungera.
Det som har hänt har också fått honom att fundera på föräldrarnas skilsmässa. Pappa Adriano, som kom till Sverige från Italien i mitten av 1960-talet, och mamma Eva-Britt skildes när Marcus var 14 år. Storebror Peter var 20 år och hade redan flyttat hemifrån.
– Det har nog påverkat mig mer än jag trott. Det har gjort mig tafatt, livrädd, flyktbenägen och svartsjuk i tidigare relationer. I tonåren var han en seriös ung man, han hade poetambitioner. Men allvaret slog över i svartsyn och missmod. När han några år senare tog alkohol till hjälp gick resan rakt ut i ett stort svart hål. Vid 25 var han fullfjädrad alkoholist och cyniker. Titeln på hans andra diktsamling, som kom ut 1997, är symptomatisk: ”Skjut dom som älskar!”
Men så drabbades han av Kärleken och kunde inte värja sig. Den blev hans räddning. I samband med premiärföreställningen av en riksturné som han skulle genomföra hösten 2003 träffade han Jonna Vanhatalo och blev förälskad. I januari 2004 flyttade han till henne i Norrköping, vilket samtidigt var en flytt bort från all kamp och ångest som Göteborg innebar för hans del.
– Jag har inte längtat tillbaka en enda gång! Jag var ändå på väg bort därifrån. Kulturellt, medialt, yrkesmässigt – hela stan var som ett enda långfinger. Sedan han flyttade från Göteborg har Marcus Birro vunnit sju priser, bland annat Dan Andersson-priset och Stora Blogg- priset.
– Det är ingen slump, så mycket bättre har jag inte blivit. Det var 30 år av motstånd. Men trots att han hade mött den stora kärleken så var alkoholen en efterhängsen vän. Som en andra kärlek som hela tiden ville att han skulle vara otrogen. Sommaren 2005 bestämde han sig för att göra slut med flaskan på allvar. Han slutade supa och gick till Anonyma alkoholister, AA, för att få hjälp.
Det som han tidigare flydde ifrån, fasta vanor och rutiner, är det som idag hjälper honom att överleva som nykter alkoholist.
– Det som många anser som ett tråkigt liv är ett bra liv för mig. Jag arbetar, tar hand om min son, städar, tränar … försöker lägga mig hyfsat tidigt (skratt).
– Det finns ett kulturellt och medialt förakt för vanlighet, för folk som går på Claes Ohlsson på lördagar och doftar Dubbeldusch. Men för mig som kommer ur misär och elände handlar vanligheten om överlevnad, om trygghet, kärlek och tillit.
Så där alldeles vanlig är han kanske inte i alla fall, Marcus Birro, även om han framhåller sin tacksamhet över den enkla tillvaron med alla dess vardagssysslor. Ganska många tycker att han är alldeles exceptionell, inte minst när det gäller att skriva krönikor, blogga och kommentera italiensk fotboll. Han är en fterfrågad medarbetare i alla typer av media. Han skriver krönikor i Expressen varje vecka och leder Karlavagnen i radions P4 på fredagskvällar, han medverkar i Canal 9 och kommenterar italiensk fotboll vilket han också gör i sin egen, prisbelönta fotbollsblogg. Och efter att han självvalt tillbringat sommaren 2009 i bloggkarantän återupptog han det personliga skrivandet i början av hösten med bloggen ”Vägen till kärleken” – vilket togs emot med stort jubel i bloggosfären.
Marcus Birro är dessutom eftertraktad på scener runt om i landet. Det brukar bli 30–40 framträdanden och uppläsningar varje år. Hur mycket ser Milo och Jonna av honom? Är han inte alltid någon annanstans, med ständig hemlängtan?
– Jag är hemma mycket mer än en vanlig pappa som kanske tar ut fyra månaders föräldraledighet, men som inte är hemma mellan 8–17 varje dag som jag är. Sedan händer det ju att jag är borta någon natt då och då.
– Däremot räcker man aldrig till, det är självklart. Jag tänker ”kan han inte somna snart, jag måste jobba”. Man kan alltid vara mer närvarande, det är en kamp varje dag.
Han tackar nej till många saker nu för tiden och försöker att främst göra det som passar in i familjens kalender. Men att Marcus Birro på grund av sitt varierande arbete är hemma mycket på dagtid är inget som märks i statistiken över pappaledighet, han har inte tagit ut så många dagar. Att dela upp dagarna, så att föräldrarna får hälften var, tror han inte alls på.
– Man kan inte lagstifta hem folk. Vad blir det för närvaro?
Han är hedersmedlem i Bris, Barnens rätt i samhället, och ser det närmast som en solidaritetsfråga ”att värna dem som måste värnas”. Det var också av den anledningen som han ställde upp och gick med Kristdemokraterna i ett demonstrationståg i Uppsala förra året. På plakaten stod revolutionära saker som ”Mer tid åt barnen”.
– Det är helt obegripligt att det blivit en högerfråga att värna barnen!
Att Marcus Birro försvarar familjelivet med en kraft som få andra i dagens samhälle, beror kanske delvis på att vägen fram till att bli den lilla familjen var ovanligt svår. Två barn har han och Jonna förlorat, dels lille Dante som föddes för tidigt våren 2006 och dels en liten flicka i ett sent missfall senare samma år. För att hantera sorgen och skapa reda i sitt känslokaos skrev Marcus Birro ”Svarta vykort”, en bok som älskas och uppskattas av många.
Men alla klarar inte av hans välformulerade sårbarhet. De trampar på den, okänsliga och lomhörda för ärligheten i självutlämnandet.
– Många väljer att bara lämna ut balla saker om sig själva, men ska man visa sig så ska man visa även när man är småsint och ledsen, säger Marcus Birro.
– Saker händer, man ändrar uppfattning och kanske inte har så bekväma åsikter längre, till exempel i abortfrågan. Jag försöker vara lyhörd för det, jag vill stå för att jag ändrat mig.
Nej, ingen kan anklaga honom för att försöka dölja det som är svårt. Han plockar fram sina hemligheter i ljuset, han visar till allmän beskådan precis hur livet går upp och ner. Hur nära återfallet till missbruket är. Hur kärleken ibland falnar för att sedan flamma upp igen.
– Det finns väl ingen som tycker att det är ett paradis att leva med samma människa hela livet. Men jag tycker att det är värt att kämpa för.
Miriam Arrebäck